Men samtidigt som man var lite ledsen att lämna allt hemma var jag jättetaggad! Alla highschool filmer man sett, bloggar man läst, resor man planerat, träffa familjen, träffa fotbollslaget, första dagen i skolan...Man kände sig och självsäker, att man inte bara sagt: faaan va kul att bo i USA ett år, utan faktiskt stå där och krama sina vänner för att man faktiskt ska åka till en plats där man inte känner någon, att man liksom vågade skicka in alla ansökning och ge sig av, fast man inte vet hur saker och ting kommer bli, vilka vänner man kommer få, hur skolan är och hur ens värdfamilj är. Sen kommer man hit. Och visst var man glad att vara framme och värdfamiljen var snäll och skolan verkade bra, men jag tror ändå alla får tanken "vad har jag gett mig in på, jag ska bo här i 10 månader". Jag slog ändå ganska snabbt bort den tanken och ville bara komma igång, med fotboll skola och ja, vardagslivet här.

Men sen när jag gick in på skolan första dagen, inte hittade, inte visste vem som var vem och vart man skulle gå, kände jag mig inte alls lika självsäker som när jag stod på Arlanda. Sen flöt det på rätt bra endå, men det var de gånger man fick en fråga man inte förstod en fråga, eller person brevid en på en lektion var fruktansvärt tyst och svår att prata med, när de pratade om internskämt och sina liv (som jag hade gjort med mina vänner i Sverige) som man inte ritkigt visste vad man skulle säga. Det var ganska lätt missförstå folk, folk i mitt fotbollslag som jag trodde inte gillade mig är nu mina kompisar osv. Det kändes att man inte var hemma helt enkel, vilket borde vara ganska logiskt.

Jag var definitivt inte blyg, jag var ofta den som startade konversationen när jag pratade med folk och jag frågade om saker och följde med på saker när jag blev frågad. Nu i efterhand när jag pratat med andra utbytesstuder om första månaderna vet jag att jag hade mycket going on ändå, jag lärde känna folk tidigare på grund av fotbollen. Så nej, jag var inte blyg och hade saker att göra. Men för mig var det konstigt att inte känna mig helt självsäker när jag gick till en fotbollsträning eller till skolan, för i Sverige känner jag ju alla i mitt lag som om vi vore systrar och i skolan känner jag folk som att vi alla bodde i samma lilla stad, vilket vi gör ehe. Ville liksom gå in i klassrummet och ba ÅH HEEEJ, hur är det med dig? Va kul att vi är i samma klass, men kände ju liksom ingen, så gick som en ordentlig lydig elev till min plats och försökte komma på något att prata om med de jag satt bredvid istället, vilket ibland blev rätt stelt, men att frågad vad vi var suppose to do och när lektionen sluta funkar alltid.

Att känna så var jättekonstigt, skrev till min syster "jaa jag mår bra, jaa jag har kompisar meeen jag är inte mig själv här ju" Nu är jag mig själv och klart att jag inte alltid känner mig helt självsäker när man inte vet riktigt vad man kan prata om med vem och vad man ska göra osv. men bryr mig inte lika mycket längre, i början tror jag att jag var lite rädd för vad folk skulle tycka om mig, vilket jag vanligtvis inte är, men var ju faktiskt de personer som jag skulle umgås med 10 månader framåt. Men sen, när jag slutade bry mig och tänkte att jag kan vara lika självsäker även om jag inte vet hur allting funkar, vad jag kan prata om, vilka personer det är; det var då allt släppte, lättare med engelskan, träffa folk, gå på matcher, umgås med kompisar.

Ibland ångrar jag lite att jag inte var så i början. Men då tänker jag på att jag faktiskt inte kände en enda kotte i Washington och inte visste så mycket mer om High School än vad min syster och filmer berättade och att det är okej att jag var, hm, inte blyg men mindre säker i början, eftersom jag kom ur det.

Been there, done that. Klart att jag kommer vara osäker på migsjälv fler gånger i livet i nya situationer men det känns som många nya situation kommer kännas mindre efter mitt år här och att jag komma var mer självsäker för att göra nya saker.

Jag skriver mest bloggen för mig själv, tänker inte bli superkändisbloggare (även om jag planerade det ett tag så jag skulle få gratisprover från massa företag ehe) så tycker det kan vara kul att ha lite tankar med, dessutom har jag några kompisar som funderar på att åka och tänkte att det kan vara bra att vetaaaaaa. Om jag skulle åka igen (vilket jag aldrig skulle göra, studenten vid 21 år skulle kännas fel) men om, då skulle jag vilja vara mer självsäker i början, för det är så man får saker att göra och folk att umgås med, vara sig själv / poeten

Folk säger att man lär sig massor från att vara utbytesstudent, att få bättre självtroende var en sak. Att nya situationer känns mindre var en annan. Tror det stämmer.

Snorkling i Hanauma Bay - Här kan man se havskölpaddor, massamassa coola fiskar och desutom hajar fanns med på pappret (inte vanligt dock) duktigt turist som jag är läste jag pappret och förklarade för mina snorkel vänner att man inte ska klappa en haj. Sen började själva snorklingen. Louise var inget big fan av cyklop så hon kollade från ytan och jag och Zaccarina började med att simma ut utanför varningskyltarna där det faktiskt blev lite läskigt för man kände hur vågorna drog en när man försökte simma. När vi har hittat till vart man ska snorkla simmade vi så klart in i massa koraller och sen var snorkling över för den här gången, fick iallafall se lite coola fiskar!

Hiking Diamond Head Vulcano - En tidigt morgon tog vi bussen till Diamond head, där vi gick upp för vulkankratern och fick världens utsikt, häftig och en riktig skön tur på morgonen!

Luah - Luah är ett hawaii "party". Med hawaiiansk mat och hula dans. Stället låg precis vid en mysigt strand och vi var där i mysigaste solnedgången. Massa dans och god mat. Vi hade även en guide på bussen som berättade massor om hawaii kulturen.

Catamaran Boatride - Båttur på en katamaran. Vi såg valar och delfiner, coolt! Hade hoppats på att få se en haj men antar att det inte hoppar upp vid ytan så mycket! Var jättekul att se och jag älskar att bara vara på båtar!

Surfing - Av någon anledning hade vi inte gjort vårna surflektion sista dagen. Så sista morgon gick jag och Louise ner och tog våran surflektion. FY SATAN VA KUL DET VAR! Inte för att jag kan, men när man har lektion knuffar instruktör bräden så man behöver bara hitta balansen och ställa sig upp och sen känner man sig skithäftig när man står upp, wooopwopp.

Waterfall - En utflykt som vi gjorde som inte var organiserad. Gick genom djuneln, ascooolt, tex. Lost är inspelat här, för att komma till ett vattenfall. Vi såg bilder från en som var där dagen innan och då var det jättestort men pga lite regn våran dag så var vattenfallet litet, men fortfarade glad att vi gick dit, för vägen dit var så häftig!